Gåtan

   Jag bodde i en hydda
   man kan inte kalla det ett hus
   eller en stuga
   det var en hydda,
   med vasstak
    "Av vass var taket på mitt hybble lagt"
   

    Jag ser hur vägarna slingrar sig
    uppför berget
    till den plats där jag bodde
    dimmorna på hösten, vintern
    och vårens

     Dom om våren underbara
     blänkande dammar
     rena, friska vindar
     och fåglar

      Jag minns fåglarna
       hur jag brukade sitta på trädgrenar
       hur dom kom, på våren, från
       sydliga trakter,
       från Indien

       Det gamla landet
       som vi,
        i det norra,
       
       drömde om

       Jag bodde i en hydda
     
       man kan inte kalla det ett hus

   
 

Oktoberhav

Oktoberhavet spände
Sitt gränslösa band
runt hjässan
Och slet ut
det hjärta som slagit

En trumvirvel hördes
en trumslagarpojke
på en terrass

I minnet ett hjärta
redan utslitet
redan sargat

I minnet
ett snöfall
en storm
ett regnväder
en sommardag

Och vardandets
hemlighet

äppelträd

Dagen och döden

Plötsligt i den röda färgen
i färgens inre
ett blad som kommer
eller en annan färg som blandar sig
i skålen
som lyser av metall
mänskliga ögon
som sparvar
öppnar sig
blinkar mot ljuset
ögon i många färger
de grå intill de gröna
de blå mäter himlen
de bruna jorden

I korridoren

Plötsligt vet jag
att jag finns
att jag lever
och att jag gått rätt
jag var inte vilse
jag hade gått långa vägar
vinglande stigar
branta backar
jag letade
jag sökte
 jag förtvivlade

Och hon väntade
med tårar som daggdroppar
i sina ögon
som sparvar
höll hon dem i sina händer

Skall jag minnas

jag håller hårt
om vetskapen
om det levande vittnesbördet
om att jag är

Det mjuka landet

 
    I motvind
    med glas och stål
    stål och glas och
    blint stirrande marmorfigurer
   
    förbipasserand förintas i deras blickfång
 
    Stampande fram
    i stenmarsch och öken
    i vansinnesfärder längs grusälvar
    och torrlagda hav

    Uppför berg av gnejs och granit,
   
    genom tunnlar av betong,
   
     över stenlagda trädgårdar
   

     I fjärran hörs stenkrossen
     och Bergatrollets vrålande mannar
     som kvider
     under statyernas tomma blickar

    Nåväl
    Håll ut och ropa du stenar!
 
    Ty dagen kommer att nalkas

     En sista gång
   
     och solens första strålar
 

    Kan bli din farkost

   
    Till det mjuka landet

Radi

Toskana

En blå mango

   

               En blå mango


              Bilar längs gatan
           
              och regnet
             
             
              En sömnig igelkott och en
              vaken kråka
 
               Hur många blommor ska jag leta upp
               och längta in i min kropp
               jag suger in deras nektar
               och flyger tungt till nästa

               Jag vaknar långsamt
               drömmarna har upptagit mig

               mina inre sinnen som en roman
               en medeltida roman med kärlek och svek
               ridderlighet och trofasthet
               sorg och längtan....kärlek

              Har du funnits där vid min sida
              du riddare av ord och rosor

               fötterna mot jorden

               och hjärtat
               mitt hjärtas slag i din
               regnvädersrock

gryning

jag frågar min själ

jag hör inte solens klockor

din strålande glädje och mitt missmod

ingenting och allt

målade ytor

jag famnar all snö
all is

och vet inte varthän min väg

eller där som stadens ljus

var allt jag hade